Jag nämnde i föregående postning att det blev ett par nytillskott min skissbok vid mitt besök på Örebro seriefestival, och här är en närmare titt på dem.

Lady Killer av Joëlle Jones.

Först det "blodstänkta" porträtt Joëlle Jones tecknade av sin "hjältinna" från Lady Killer, Josie Schuller. Inte nog med att hon laverade det i lagom bleka färger, hon utsatte det också för det färgstänkade som har blivit något av hennes kännemärke. Jag är verkligen imponerad av mängden tid och arbete hon lade ner på det. Tyvärr berättade hon också att hon slutat göra kommissioner av den mer genomarbetade typen, vilket är tråkigt då jag hade tänkt be henne om en fejkad annons för Jaguar E-type som den kunde sett ut 1962... Nåväl, jag är mer än nöjd med ovanstående.

Tjejerna på Höjden av Frida Malmberg.

På eftermiddagen tog Frida Malmbergöver ansvaret för skissboken och bidrog bilden här ovanför på de tre unga damerna som utgör det kollektiv som hennes bitska och roliga Tjejerna på Höjden handlar om. Från vänster är det Knutsson, Moa och Finkeln som vi ser här, avbildade i den miljö som de helst vill befinna sig i. I likhet med Joëlle Jones ägnade Frida en försvarlig tid åt konstverket, och var sen också vänlig nog att lämna sitt bord och leverera det personligen till mig. Jag hade nämligen blivit stående hos Jonas Darnell och hade helt glömt bort tiden. Jag ser verkligen fram emot den samling med Tjejerna på Höjden som utlovats från Kartago till slutet av nästa månad, januari 2017. 

Klicka på bilderna för att se dem i större format i mitt galleri hos comic art fans.

Agent X9 nummer 1/2017.

I och med att nummer 1/2017 av Agent X9 kommit ut är "Velvet" av Ed Brubaker och Steve Epting nu publicerad i sin helhet på svenska. Det som tog sin början i september 2015 har så nått sitt slut och alla femton avsnitten är nu utgivna. Det har varit en riktigt bra översättning där stor vikt lagts vid att också rubriker och annat sett ut som i originalet. När jag själv träffade Brubaker i San Diego i somras uttryckte han stor uppskattning över det propra utförandet. Även tecknaren Epting har framfört sin tillfredställelse över att förekomma i samma tidning som "Modesty Blaise" till redaktör Johan Kimrin då den serien är en av hans stora förebilder. De reaktioner man fått från läsekretsen har varit uteslutande positiva, och antagligen har de fylliga resuméer som funnits i varje nummer bidragit till att inte bara prenumeranterna kunnat få någon behållning av "Velvet".

Om jag skall rikta någon kritik mot "Velvet" så är det att Brubaker inte riktigt lyckades avsluta den på ett sätt som var i paritet med de förväntningar han byggt upp. Men det var ändå en mycket underhållande resa fram dit. Han håller också dörren på glänt för fler historier med Velvet Templeton i huvudrollen i en odefinierad framtid. Skulle så bli fallet är det nog en kvalificerad gissning att de kommer att publiceras i Agent X9 de också. Och tänka sig att allt började med det här inlägget på serieforum.se...

Velvet nummer 12-15.

Men det är inte riktigt slut på Velvet i Sverige än. Tidigare nämnde Johan Kimrin ger ut den samlad fem och fem på sitt förlag Apart. Två album har hittills kommit ut, men jag återkommer till dessa när även det tredje är utgivet. Kanske lagom till Seriefestivalen i maj?

Harley Quinn #14, sida 1.

Några av de serieoriginal som jag införlivade i samligen på 90- och 2000-talet skulle jag inte tycka mig ha råd med idag. Bland annat den inledningssida från Harley Quinn #14 (från hösten 2001) som kan ses här ovan. Den är virtuost tecknad av Terry Dodson och tuschad som brukligt är av hans bättre hälft Rachel. Den nu pågående inkarnationen av Harley Quinn (som är författad av Amanda Conner & Jimmy Palmiotti) hade som synes en föregångare som varade i 38 nummer fram till 2003. Författare till den var Karl Kesel som gjorde vad han kunde men hade svårt att balansera humorn mot huvudpersonens mörkare sidor och därför gav tidningen ett tämligen splittrat intryck. Det är emellertid hans förtjänst att jag är ägare till denna sida. Det gick till så här:

2004 var jag tillbaka på Comic-con i San Diego (tillsammans med Johan Blixt) efter ett femårigt uppehåll. Mycket hade ändrats i min frånvaro, bland annat utnyttjade man nu hela ytan i San Diegos Convention Center. Men Artist's Alley var intakt och där kom jag i samspräk med Karl Kesel som gärna signerade mitt nyinköpta exemplar av Harley Quinn #1 (och noterade att vi hade likartade förnamn). Han tyckte att jag också borde ha tecknarens namnteckning på den och förklarade hur jag skulle hitta till båset där det äkta paret Rachel och Terry Dodson höll till. Mina invändningar om att jag inte var bekant med dem avfärdade han med ett "hälsa från mig".

Något nervös ställde jag mig i kön till dem och förklarade sen mitt ärende och att det var Karl Kesel som hade skickat mig dit. Terry och Rachel ställde beredvilligt upp och signerade (i vitt) men sen hände det en olycka när tidningen skulle stoppas ner i sin påse och allt smetades ut över framsidan. En förkrossad Terry fick mig på andra tankar med att visa några av de originalsidor han hade med sig till försäljning, och när jag såg just denna sida insåg jag att den måste jag ha och bad honom stoppa undan den tills jag hunnit växla några resecheckar.

Terry & Rachel Dodson med originalsida.

Jag gick sen förbi och hämtade upp den strax innan stängningsdags och Terry gav mig galant en liten rabatt (motsvarande en lättare middag) för att han plumpat på min serietidning. Han ritade också dit en "Sold!" skylt på rätt sida i mitt nyinköpta exemplar av Harley Quinn #14.  Senare fick jag tag i en ny nummer ett, så han och Rachel fick en ny chans att rätta till misstaget. Det visade sig sen att vi tillsammans med Karl Kesel delade en beundran för Frank Robbins och hans Johnny Hazard, så efter att den senare visat upp en originalstripp han köpt hos Peter Maresca var både jag och Terry tvungna att göra likadant. För egen del blev det två strippari följd från 1968 medan Terry brände större delen av sina convention-inkomster på hela tre stycken ("My wife will kill me!").

Omslaget till Harley Quinn #14 samt sidan som den publicerades.

Tilläggas kan att detta blev början på en tradition. Numera är Rachel och Terry några av dem som jag hälsar på direkt på onsdag kväll när jag besöker Comic-con och jag brukar då alltid köpa Terrys egenproducerade skissböcker och tigga till mig en litenskiss. Det har även blivit en kommission och åtskilliga signerade tidningar och böcker. Men några av hans original har jag inte längre råd med...

The New Frontier - de luxe-upplagan.

Den här veckan tvingades jag stanna hemma från arbetet med förkylning onsdag & torsdag och utnyttjade den tiden till att sträckläsa Darwyn CookesThe New Frontier De Luxe Edition. Det var en läsupplevelse av rang! Jag är djupt imponerad av hur han här bygger upp sin historia runt den befintliga DC-mytologin med massor av referenser till halvt bortglömda hjältar och episoder. Tur att det finns internet så man kan kolla upp allt man inte känner igen!

Dessutom gott om annotationer och förklaringar, omslagsgalleri, arbetsmaterial i form av skisser och model sheets samt promotiongrejor. Utöver detta en sektion där Cooke berättar om sitt arbetssätt och sina inspirationskällor. Han framhåller där också alla de som hjälpt honom under projektets gång; framför allt färgläggaren Dave Stewart var tydligen väldigt viktig för slutresultatet. Som extramaterial finns en hel del om den tecknade filmen från 2008 och hela den serietidning som gavs ut till premiären.  Denna inkluderade bonusserier som alla återges här och varav den sista som handlar om hur Wonder Woman och Black Canary försöker tala förstånd med Hugh Hefner om feminism vid invigningen av Gotham Citys Playboy-klubb 1962 fick mig skratta så tårarna rann...

Det är verkligen ett skolexempel på hur en de luxe-version skall exekveras! En tegelsten om 520 (!) sidor vilket antagligen är anledningen till det alltför blygsamma formatet. Den borde ha varit i coffeetable-storlek som "Absolute"-versionen men då hade den nog blivit för svårhanterlig. Jag höll på att låta bli att köpa den på grund av det lite höga priset, men jag måste tillstå att den faktiskt var prisvärd med tanke på utförandet. Bara tråkigt att Darwyn Cooke ej längre hör till de levandes skara. Han hade säkert mycket bra ogjort.

(Sen är jag fruktansvärt mallig över att jag direkt förstod var blivande Gröna Lyktan Hal Jordan fått sitt kraftuttryck "Sufferin' Suzie!" ifrån. Men i originalet plägade det stavas "Susie"...)

Preacher #16, sidan 13.

I det som jag ibland kallar min samling av serieoriginal har jag några sidor som jag idag aldrig skulle ha råd att köpa - men värdestegring på serieoriginal är något som i alla fall jag själv har svårt att förutsäga. Och eftersom jag är helt ointresserad av dem som investeringsobjekt är den hursomhelst irrelevant. Däremot är jag mycket glad åt att jag hade sinnesnärvao nog att lägga beslag på sidan ovan av den sorgligt framlidne Steve Dillon från Preachernummer 16 i San Diego 1996. Då hade jag nätt och jämnt börjat konsumera själva serien, men så gott som omedelbart insett att det här var en läsupplevelse utöver det vanliga.

Som jag minns det var det en försvarlig bunt med sidor jag tittade igenom innan jag fastnade för den (tämligen våldsamma) som kan ses här. Den var då mycket färsk (det aktuella numret i butikerna var just vid denna tid #17) och betingade faktiskt ett pris på mindre än $100 - tro det den som vill. Både Dillon och seriens författare Garth Ennis gästade Comic-con detta år, så jag fick den som synes signerad av dem båda två. De var överens om att jag hittat en av seriens våldsammaste sekvenser och komplimerade mig för min goda smak. Dillon var för övrigt kraftigt försenad eftersom han försökt lära invånarna i de forna kolonierna hur vi dricker öl i Europa (tydligen med viss framgång av hans baksmälla att döma).

Jag tycker denna sida är ett utmärkt exempel på vilken strålande serieberättare Dillon var. Både Ennis och andra författare har vittnat om hur de bara behövde beskriva händelseförloppet för honom så tecknade han det på ett helt perfekt sätt vad gäller kameravinklar, hel-, halv-, och närbilder, ljus och skugga etc. Han gjorde det dessutom utan att vara det minsta "flashig" vilket får sägas vara ett mått på graden av hans geni. Här är det en av seriens huvudpersoner, Tulip O'Hare, som låter sina kunskaper om handeldvapen och deras användning komma väl till pass med smärtsamt resultat för de tadellösa bovar som är ute efter henne. Jag får med ojämna mellanrum förfrågningar om vad jag vill ha för att skiljas ifrån denna sida, men som var och en förstår är alla sådana vädjanden helt futila. Det här räknar jag som ett av mina finaste serieoriginal och det kommer att förbli i min ägo under överskådlig tid. Presumtiva köpare göre sig icke besvär.

Klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri.     

Zelda & Ratte.

Det är många år sedan jag tyckte bokrean var en av årets stora händelser och jag stod och köade utanför Akademibokhandeln vid tolvslaget för att komma in och vara bland de första att snappa åt mig mina mödosamt utspionerade fynd. Internetbokhandeln med konstant lägre priser och den fysiska bokhandelns tillbakagång kombinerat med utrymmesbrist i de befintliga bokhyllorna här hemma har dämpat min entusiasm över den numera tynande tillställningen. Men jag brukar ändå pliktskydigast titta igenom delar av utbudet av gammal vana, och i år fanns det faktiskt två serieböcker som jag behövde:

Tredje samlingen av Lina Neidestams Zelda, Zelda vs. patriarkatet från 2013. Jag tror det var ungefär här Neidestam började byta stil från en tämligen spretig till en avsevärt mer slickad, uttalat inspirerad av Dan DeCarlo och Archie. Det gjorde Zelda trevligare att läsa och förstärkte också bettet i de situationer Neidestam lät henne råka ut för. Bokens innehåll är inte i kronologisk ordning utan samlat tematiskt i kapitelform. Det har både för- och nackdelar. Själv föredrar jag en komplett kronologi. Inbundet med hårda pärmar som tål att läsas och läsas om igen.

Den stora boken om Ratte (Magnus Knutsson& Ulf Jansson) gavs ut av förlaget Galago för bara två år sedan men går redan på rea. Här måste jag skam till sägandes erkänna att min plan redan från början var att vänta in detta, men jag var beredd på att hålla ut i ytterligare ett eller ett par år. Volymen innehåller samtliga tidigare utgivna album, de ensidor som publicerades i Aftonbladets söndagsbilaga, borttagna och omredigerade sidor samt ett imponerande index över de flesta kändisar från den tiden som Magnus och Ulf lät medverka i serien. De sistnämnda inslagen kommer från min gode vän Bror HellmansRatte-wiki. Även om reproduktionen inte kan mäta sig med den i originalalbumen är det praktiskt (inte minst för referensändamål) att ha allt samlat i en volym. Och två av sidorna i den kan jag ju studera på närmare håll om behov föreligger. 

Jan Guillou & Sven-Ingvars.

Även Myrorna hängde på bokrean och passade på att slumpa bort allehanda tryckta alster för att göra plats i hyllorna för nyinkommet. Det blir då löjligt billigt, så mot bättre vetande slog jag till på dessa:

Den senaste pocketupplagan av vad som enligt mitt förmenande är Jan Guillous klart mest underhållande roman: Det stora avslöjandet som kom ut för första gången 1974 och handlar om Guillous alter ego Erik Pontis äventyr i herrtidningsvärlden under slutet av 1960-talet då denna stod på sin absoluta topp, innehålls- och upplagemässigt. Jag äger redan pocketutgåvan från 1990 (signerad med dedikation), men herr Guillou har skrivit ett nytt förord till den här, och det vill jag gärna ha tillgängligt i mitt bibliotek. Kanske jag även läser om själva boken - det är den definitivt värd!

Sen Hans Wigstrands biografi över Sven-Ingvars med underrubriken "Spex, Dragspel & Rock 'n' Roll" som skrevs när bandet verkligen var inne i det som borde varit deras tredje storhetstid efter spelningen på Hultfredsfestivalen 1991, och publicerades 1995. Då bedömde jag den som "allför lättviktig" (jag var pretentiösare för tjugo år sedan) och avstod från köp, men 15:- kunde den ju faktiskt vara värd. Mycket i den vet jag redan, men det brukar alltid finnas något vädelöst vetande att snappa upp som gått mig förbi, och så är den trevligt och flyhänt berättad. Verkar inte heller som Wigstrand väjer för några av de mer obekväma episoderna i bandets historia och det ät ju positivt. Blir bra som semesterläsning.

Ovanligt mycket bokreafynd detta år alltså.

Den gångna lördagen var det dags för NAFS(k) att hålla årsmöte igen, det 41:a om min uträkning stämmer. Det skulle hållas i lokalen Åttingen på Reimersholme i Stockholm och var helt i linje med traditionerna utlyst till 13.13 lokal Ankeborgstid. För egen del anlände jag strax efter klockan ett eftersom jag nyttjat tiden från att tåget från Västerås (där jag brett ut mig i förstaklassvagnen) anlände till Stockholm fram till 12.45 att hämta upp mina serietidningar hos Staffar och sen nödgats ta tunnelbanan två stationer och kliva av vid Hornstull för att hinna i tid. Jag fick också hoppa över lunchen. 

Mötesdeltagare och funktionärer.

Det var nästan trettio kollusorer närvarande (fast Johan Blixt tydligen inte var helt kry och stannat hemma) och mötet kunde startas så gott som på utsatt tid. Det befanns vara behörigen utlyst och till funktionärer utsågs sittande ordförande Mats Nilsson och tillika sittande sekreterare Marina Johansson. Greger kontrollerade de närvande och poströstandes röstberättingande och inga oegentligheter kunde detekteras. 

Marina, Mats och Greger.

Alla val avlöpte odramatiskt och ny i styrelsen blev minnesmästaren i NAFS(k):s historia, Hampus Johansson. Det blev också byte på sekreterarposten där Andreas Eriksson efterträdde Marina som återgick till att vara övrig ledamot. När det var dags att välja valberedning hände dock något ovanligt:

Felix lägger ut texten, Marina lyssnar.

Då reste sig nämligen koll. 2397 Felix Sjöberg och anmälde sitt intresse för att förstärka valberedningen. Han efterkom också auditoriets begäran om "ett valtal" och berättade utan alltför stort självförhärligande (som ändå är kutym i föreningen) om sig själv och vad han trodde sig kunna tillföra. Naturligtvis kunde mötet inte försitta denna chans att involvera fler medlemmar i verksamheten och han blev genast invald. Kanske är det lite av en generationsväxling på gång i föreningen?

Delar av den yngre generationen: Hampus, Andreas och Marina.

När föreningens ekonomi redovisades övergick mötet till att diskutera en eventuell minnesskrift och förutsättningarna för en dylik, och koll. Åsa Warnqvist anmälde sig frivilligt som redaktör bara hon slapp göra allt det tunga jobbet själv. Detta beviljades, och andra frivilligarbetare uppmanades höra av sig till henne. Efter att ekonomin klarats ut försvann kassören ner i pentryt för att förbereda fika med mingel.

Till vänster del av fikabordet, i höger bild minglar Göran Ribe, Felix Sjöberg & Fredrik af Trampe.

När själva mötesdelen förklarats avslutad förflyttade sig sen de flesta deltagarna en trappa ner för mingelfika. Som vanligt har jag vissa svårigheter att fika och fotografera samtidigt, men kom på att hatthyllan längs med ena väggen var utmärkt som avställningsyta för min kaffekopp.

Anders Berglund & Rolf Lindby.

Det fanns mycket att prata med varandra om, och när man mot förmodan var klar med det kunde man återvända till möteslokalen där Bror Hellman sin vana trogen hade filmförevisning med disney-inriktning. Jag blev fast i de undre regionerna, tog en ytterligare kopp kaffe och höll ut ända tills det mesta av tilltugget var uppätet. I möteslokalen hade det också förberetts en auktion på diverse kulturgods som ju brukar avsluta mötesverksamheten.

Anders demonstrerar Kalle Ankas television för Klaus Dejler.

Där skulle bland annat dyrgripen Kalle Ankas television gå under klubban tillsammans med Fun Club-badlakan och super 8-filmer. Men innan dess skulle det tävlas. Ordförande Mats hade sin vana trogen konstruerat en nygammal frågesport där det gällde att identifiera en serie efter att ha fått ett antal ledtrådar presenterade. Ju svårare och tidigare ledtråd, desto högre poäng gav svaret. Varannan fråga var en bild som växte fram och varannan textcitat från en specifik serie. Man delades in i lag om tre personer vardera och satte sen igång.

Mats drar tävlingsreglerna.

Jag hamnade i samma lag som Hampus och Stefan Diös vilket var tur eftersom frågorna var minst sagt knepiga. Jag fick heller ingen chans att veta hur det hela avlöpte för halv fem lämnade jag lokalen eftersom jag tänkt hinna med 17.25-tåget mot Göteborg (som gör uppehåll i Västerås innan dess). Och tack vare min framförhållning gick detta helt enligt mina planer. Jag fick till och med sitta ned. Lycka! Nu händer det inget på seriefronten förrän nästa månad när det är dags för Stockholms internationella seriefestival!

Tidningen Kalle Anka Extra har sedan nystarten 2010 haft till uttalad policy att reprisera allt material som Don Rosa skapade, och fast tidningens danska och norska motsvarighet ej längre publiceras tröskar Egmont i Sverige envetet på och har nu bara en handfull Rosa-serier kvar innan återutgivningen kan betecknas som fullbordad. I och med det senaste numret, 2/2017, har man dock föresatt sig att pröva ett något annorlunda (minst sagt) uppslag vad gäller övriga serier i tidningen.

Kalle Anka Extra 2/2017.

Förutom den inledande serien "Oskattbart skräp" från Rosas penna har man grävt djupt i arkiven och hittat några verkligt rara pärlor från anno dazumal:

"The Bad Luck Charm", Donald Duck 110 (1966).

Först ut är "Den olycksbringande lyckopengen" från Donald Duck 110 (1966) som gick i nummer 23 av Kalle Anka & C:o 1967. Det är en riktig godbit i det kortare formatet med manus av Vic Lockman och bilder av Tony Strobl med tusch av Steve Steere. Eftersom dessa båda herrar enligt min mening stod för den definitiva inkarnationen av Kalle och Knattarna är det ett mycket kärt återseende. Men historien står sig också väl utan hjälp av nostalgi.

"De muntra morötterna"

Näst i tur är "De muntra morötterna", en serie av Romano Scarpa som han gjorde till Barks-jubileet 2001, då ett antal av tidens prominenta ankmästare ombads att göra hyllningsserier till Carl Barks olika skapelser. Först publicerad i Kalle Anka & C:o 28/2001.

"Långben får semester och fårhund".

Numret avslutas med en lätt absurd historia av Dick Kinney som handlar om hur Långben blir involverad med en fårhjord som passerar över vägen där han skall fram på sin bilsemester. "Långben får semester och fårhund"är den något tama översättningen av originaltiteln "Wool Over the Eyes", men eftersom den är tecknad av Jack Bradbury och tuschad av Ellis Eringerär handlingen långt ifrån tam - tvärtom! På svenska första gången i Kalle Anka & C:o 6/1968 (originalpublicering året innan).

Får man tro vad koll. Stefan Diös hittills avslöjat om detta kommer resterande fyra nummer av årets utgivning att följa samma mall, så det finns goda möjligheter att annat ännu ej repriserat Strobl-godis nu får chansen att läsas av en publik som aldrig kommit i kontakt med dessa tidigare. Jag ser med spänning fram mot fortsättningen. Det här kan bli hur bra som helst!

Stockholms Internationella Seriefestivel måste nu sägas vara helt etablerat som det största och viktigaste enskilda arrangemanget för serieskapare, serieförlag, sereföreningar, seriekritiker och serieintresserade i största allmänhet. Detta märks inte minst på att de tillgängliga borden och utställarplatserna gick på cirka en kvart efter att de gjorts tillgängliga 15/2,men som den dedikerade festivalgeneral jg är för NAFS(k) stannade jag denna dag hemma från arbetet för att försäkra mig om ett utställarbord, och det gick vägen utan problem. Sen följde månader av otålig väntan innan det tills det var dags, tredje helgen i maj.

NAFS(k) har inte mer prylar och pinaler än att det väl hinns med att ställas fram på den timme utställarna har till sitt förfogande innan allmänheten släpps in på lördagen, men då det verkar onödigt att slösa tid på att stå i kö till incheckningen såg jag till att hämta upp våra utställarbrickor direkt när jag anlänt via järnväg till huvudstaden på fredag eftermiddag. Inga problem att få fyra stycken, vilket var vad vi skulle behöva. Medan jag var sysselsatt med detta kom det SMS i telefonen som förkunnade att Johan Blixt& Olof Siverbo stod utanför på Sergels torg och väntade på mig för att vi sedan skulle hinna äta något på den korta tiden som då var kvar tills invigningen och minglet för utställare och gäster skulle börja. För detta ändamål valde vi att inte gå längre än nödvändigt, så det blev den lokala Burger King-restaurangen några meter bort.

  

  

  

Efter att ha ätit en solitär frukost på hotell Nässén (Greger hade fullt upp med att förbereda en Scrabble-turnering i husets gemensamhetslokal och hade inte möjlighet att närvara på seriefestivalen) plockade jag ihop det jag lovat ta med till Kulturhuset (NAFS(k):s kassa bland annat) och tog med hjälp av allmänna transportmedel som färdades både över och under jord till Hötorget varifrån jag gick till fots till slutdestinationen. Där väntade som vanligt utställare på att bli insläppta.

  

  

  

  

Det blev dags att tillkännage årets nomineringar till Urhunden-priserna och detta skulle ske med hjälp av Seriefrämjandets ständige sekreterare, Ola Hammarlund, och dess avgående ordförande Fredrik Strömberg. Det hela tilldrog sig på den så kallade Plattan-scenen. I bilderna ovan ses hur Kim W. Andersson och Thomas Olsson får sina nomineringsdiplom för sina seriealbum Astrid respektive Det är inte meningen att man skall vara här.

  

När alla nomineringar var utdelade var det dags för Ola att avtacka Fredrik Strömberg för de tjugo år han varit Seriefrämjandets ordförande. En minst sagt omvälvande i tid. I publiken kunde observeras Simon Wigzell och Staffan Dahlberg, båda välklädda på ett sätt som passar sig i seriesammanhang.

  

Jonas Svensson inspekterar vad Johan Andreasson och Esbjörn Jorsäter har att erbjuda av barnböcker, serieoriginal och annat kul. Till höger bemannar Jan-Ola SjöbergScandinavian Chapters bord med Per Löfgren som bordsgranne. Efter viss övertalning av Rasmus Kaj hade jag dristat mig att sticka ut hakan och svara på deras frågetävling (det är NAFS(k), SC och Generation T som har dylika) om Fantomen, och döm min förvåning när Jan-Ola visste att berätta att jag skrapat ihop 8 rätt av 10 möjliga. Alexander Lukas tur smittar tydligen av sig...

Det började kännas att klockan sedan länge passerat lunchdags, men innan det var dags att ta matpaus såg jag till att i alla fall höra delar av samtalet Stef Gaines och Lisa Medin hade med Erika Moen på scenen i foajé tre. Det var det första av två framträdanden som hon gjorde på festivalen och nedanför scenkanten satt hennes fans packade som sillar, så nog märktes det att hon troligen var en av de populärare gästerna. Men sen gick jag tvärs över Sergels torg och intog en lättare lunch så att blodsockret nådde rätt nivå igen.

Fler bilder från seriefestivalen finns i detta album.

Söndagen inleddes med att jag och Greger tog tunnelbanan till Odenplan och därifrån promenerade i morgonsolen på Odengatan tills vi kom fram till konditori Ritorno där vi räknade med att kunna få oss en lagom stor frukost. Jodå, det skulle gå bra, men eftersom jag bespetsat mig på en grillad macka och grillen just slagits på hann Greger avsluta sin måltid innan min ens var påbörjad. Den var dock så riklig att jag utan problem skulle kunna äta sen lunch också idag. I Kulturhuset var Mats, Johan och Olof redan på plats, men det var inte oroväckande mycket besökare (än så länge).

  

  

  

  

Tyler Cross, Tjejerna på Höjden, Mildh & Fromm. Utställarbrickor samt Siri-knapp.

Här ovan ses mina tämligen blygsamma inköp på årets seriefestival. Som vanligt måste jag ta mina begränsade utrymmen med i beräkningen när det beslutas om vad som skall införlivas i seriebiblioteket, men i årvar det ganska ekelt att bestämma sig för detta:

Tyler Cross från Albumförlaget såg ut som den typ av kriminalserie med inslag av noir som jag brukar tycka om, så den var självskriven eftersom förläggare Jonas Anderson börjat göra förhandsreklam för den redan när den låg på tryckeriet. Blir säkert bra som sommarläsning!

Frida MalmgrensTjejerna på Höjden hade jag avsiktligt skjutit upp inhandlandet av till detta tillfälle så att hon skulle få chansen att signera den åt mig. Vilket hon också gjorde. Jag tycker minst lika bra om denna som jag gör om Lina NeidestamsZelda. De har vissa beröringspunkter, men humorn i den skiljer sig åt en del. I Zelda känns det som det är på riktigt medan huvudpersonerna i Tjejerna på Höjden alltid verkar lätt distanserade från verkligheten de lever i.

Att lyckas skriva en intelligent och actionspäckad äventyrsserie som utspelas i Sverige och få den publicerad i Fantomenär en rejäl prestation, så när Ades Media ger ut Göran Semb& Carlos PedrazzinisMildh & Fromm i en samlingsvolym måsta man helt enkelt investera i denna. Att Göran satt och signerade gjorde beslutet ännu enklare. Hans bakgrund i Hemvärnet borgar för att alla vapen och annan stridsutrustning är korrekt återgiven. Det är också Uppsalamiljöerna, men det är tydligen Google Eaths förtjänst. Också att hänföra till kategorin "semesterläsning".

Längst ner årets utställarbrickor, både den officiella och den jag framställer för NAFS(k):s räkning i min egenskap av festivalgeneral. Och en Siri-knapp som jag förärades av Per Demervall.

Lomax från www.parallaxcomic.com i min skissbok.

Det blev även som jag nämnt ett bidrag i min skissbok av Falke som avbildade hjälten i den egna webbserien Parallax comic, Lomax. Ett i sanning välkommet tillskott. Jag fick också ett löfte om att det nog skulle gå att ordna en kommission trots rejäl arbetsbörda, så det skall jag höra av mig om så fort jag hinner. Klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri. Och därmed läggs ännu en seriefestival till handlingarna!

Under Comic-con återfinner man Dan Parent& Fernando Ruiz bakom bord F-12 (inte långt från Scott Shaw!, Sergio Aragonés och Mark Evanier) där de säljer allehanda serierelaterade ting. Både från den egna Die Kitty Die, men även mycket med ursprung hos Archie Comics ("don't ask don't tell"-policyn angående copyright på kända seriefigurer fungerar alldeles utmärkt). Dan är en av de få som tecknar i den traditionella Archie-stilen och som fortfarande jobbar åt förlaget efter rebooten för ett par år sen, medan Fernando då blev entledigad och sen dess inte försitter ett tillfälle att berätta vad han anser om den nuvarande inriktningen och företagsledningen (inga snälla saker).

Då båda två hade tagit med sig försvarliga buntar serieoriginal är det inte så konstigt att det blev en del tillägg till min samling efter att ha tittat igenom dessa (redan på torsdag förmiddag eftersom jag inte kunde riskera att någon godbit skulle undgå mig), allrahelst eftersom de är attraktivt prissatta.

Your Pal Archie #1, sidan 10.

Sidan 10 ur första numret av den vid denna tidpunkt ännu ej utkomna Your Pal Archie av Dan Parent (distribuerades veckan därpå). Tanken är att denna titel skall innehålla serier mer i linje med hur det var förr, bara lätt uppdaterade vad gäller figurernas utseende (Jugheads släktskap med Maynard Krebs och Norville Rogersär tydligare här). Denna sekvens ger stort utrymme åt Archies vintage 1964 1/2 Ford Mustang (som ju inte var speciellt värdefull när han skaffade den i början av 80-talet men nu är en dyrbar veteran) och var en del i min Kickstarter-belöning för den senaste Die Kitty Die-miniserien.

Die Kitty Die #1 sidan 6.

Die Kitty Die #1 sidan 8.

Och på tal om Die Kitty Die: Två sidor (6& 8) ur nummer ett av den första miniserien som kom förra året. Huvudpersonen är deprimerad för att hennes serietidningar inte säljer som i fornstora dar, och situationen förbättras inte när hon blir av med alla sina kläder på grund av icke auktoriserat utövande av magi. Tecknat av Fernando Ruiz och tuschat av Rick Koslowski.

Archie #612 sidan 6.

Jag har sen förra året legat efter Fernando med önskemål om att han skulle leta rätt på de bästa sidorna ur agentparodin "The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E." med Sharry the Spygirl, men eftersom han är en upptagen man tog han med sig en del av dem till San Diego så jag kunde leta själv istället. Och som ses här ovan hittade jag en av det två jag helst ville ha. En så'n tur! Från Archie 612(sidan 6) där man får se hur hon (Sharry the Spygirl alltså) verkligen är en mästarinna på förklädnader. Naturligtvis tuschat av Rich. Extra plus för den fantasifulla layouten (vilket är genomgående i hela miniserien och ingen engångsföreteelse just här).

Klicka på bilderna för att se sidorna i större format tillsammans med en del kompletterande bilder i mitt CAF-galleri.

Jag hade verkligen inte planerat att köpa serieoriginal av Terry Dodson detta år (jag lever fortfarande högt på Sabrina-kommissionen från 2015) utan tänkt inskränka mig till årets specialtecknade konsttryck, men då jag bläddrade i hans medhavda mappar med allehanda seriekonst visade det sig att att sidan 5 från nummer tre av Red One fortfarande var tillgänglig. Den gick inte att motstå, så det blev affär.

Red One #3, sidan 5.

Då jag inte på långa vägar hade den mängd kontanter som behövdes i plånboken och inte ville betala transaktionsavgifterna i amerikanska bankomater lyckades jag till att börja med spärra mitt PayPal-konto innan Terrys bordsgranne Aaron Lopresti förbarmade sig och lät oss använda hans iPhone med vidhängande kortdongel. Terry tyckte att jag väl kunde ta med sidan och betala honom när jag kommit hem till Sverige, men det hade känts helt fel (även om jag var smickrad av att jag hade en så bra kreditvärdighet).

Själva sidan är ett skolexempel på hur en biljakt skall iscensättas för att förmedla ett intryck av mycket hög hastighet och samtidigt lätta upp den med lite "rolig" dialog (som dock inte syns här). Sekventiellt bildberättande när det är som bäst, och fruktansvärt snyggt tuschat av Terrys bättre hälft Rachel (som hade stannat hemma i år efter att ha varit i San Diego flera år på raken).

Lady Killer 2 #4, sidan 12-13.

Joëlle Jones har gjort det välkomponerade två-sidesuppslaget till något av ett kännemärke i sin serie Lady Killer så när detta ur nummer 4 (sidan 12-13) blev till salu slog jag till endast minuter efter att det annonserats via Cadence Comic Arts twitterflöde. Men då jag inte var pigg på att utsätta dem för riskerna med en leverans mellan två världsdelar fick de ligga till sig hos kollusor 635 i Oakland där jag sen hämtade upp dem och tog med dem till San Diego för den obligatoriska signeringen av upphovsmannen (som efter en stund kom ihåg vem jag var från Örebro).

Sekvensen där huvudpersonen avlivar en dansös i omklädningsrummet på en burlesque-teater är rätt läskig (som Joakim Gunnarsson mycket träffande påpekat) men väldigt bra tecknad och berättad. Ms Jones har sagt att hon lade ner alldeles för mycket tid på att hitta interiörbilder från denna miljö, men när man ser resultatet är jag glad att hon gjorde sig omaket. Det kryllar av små detaljer som man bara ser om man börjar studera sidorna på närmare håll (band annat hintas det att orsaken till damens frånfälle kan vara en försmådd man och en vårdnadstvist). Den är ännu hemskare i färg.

När jag visade sidorna för Don Rosa var hans kommentar att "it looks like something out of a pre code comic" och han om någon borde ju veta dylika ting.

Klicka på bilderna för att se sidorna i större format tillsammans med en del kompletterande bilder i mitt CAF-galleri.

Agent X9 Specialalbum 2017.

Häromdagen levererades årets utgåva av Agent X9 Specialalbum direkt från redaktionen, och som vanligt är det väldigt spännande att få ta del av vad Germund och Joakim hittat på. Omslaget är tecknat av Henrik Sahlström (Romero har numera tydligen pensionerat sig från detta uppdrag) och på insidan av omslaget finns en illustration av Frank Robbins hämtad från publikationen Famous Artists and Writers of King Features Syndicate, utgiven 1946, som ger en fingervisning om vad redaktörernas "lekstuga" resulterat i denna gång.

Albumet inleds dock som brukligt är med Modesty Blaise. Avsnittet "Spindeln i nätet" närmare bestämt. Gick i Evening Standard under andra hälften av 1983 och är för ovanlighetens skull tecknad av Neville Colvin (som svarade för detta mellan 1980 och 1986). Modesty och Willie tampas här med knarksmugglare i Karibiska havet som använder de små öarna som mellanlandningsplatser på vägen till USA med sin lukrativa last. Utan att spoila för mycket kan jag väl ändå nämna att det mellan all action också är en variation på vad som i deckarsammanhang brukar kallas LSP (=least suspected person). Habilt, men inte mycket mer. Colvin är ingen dålig tecknare, framför allt är han bra på ansikten som han inte tvekar att ge lätt karikerade drag a la Jim Holdaway, men hans något skissartade stil blir ibland väldigt grötig vilket försvårar läsningen.

Men sen blir det andra bullar! Som överraskning i detta album bjuds det på två äventyr med Frank Robbins' Johnny Hazard, en serie som inte behöver någon närmare presentation eftersom den har en lång publiceringshistoria i Sverige. Det första är "Pass till paradiset" som i original löpte mellan april och oktober 1950 och faktiskt aldrig återgivits för en svensk publik tidigare. Det är en rafflande historia där Johnny och hans följeslagerska Velvet kommer en komplott med inslag av opiumsmuggling på spåren mitt ute på bondlandet i Burma. Innan de vet ordet av är Johnny efterlyst för mord och de jagas både av den burmesiska polisen och diverse banditer som är allierade med opiumsmugglarna. När de kommer fram till Rangoon blir det riktigt hett om öronen...  Jag har full förståelse för att Germund & Joakim gärna vill bjuda läsarna på något unikt, men rent krasst var flera av de nästkommande Johnny Hazard-äventyren ännu bättre (här började Robbins verkligen få upp ångan) vilket troligen är anledningen till att de gick i tidningen Fantomen under slutet av 60-talet. (Ett bra index finns här.)  

Den andra episoden är hämtad från nummer sju av den kortlivade Johnny Hazard-serietidningen från slutet av 40-talet och är tecknad av Charles Raab. Mer att betrakta som rolig kuriosa men visst fattar jag att redaktörerna är ganska malliga över att ha restaurerat den till ett så fint skick att den låter sig återges i svartvitt. Albumet avslutas med en hel sidas presentation av Frank Robbins, signerad Joakim. Även om jag delvis är part i målet tycker jag att det är få seriepublikationer som levererar lika mycket högkvalitativ underhållning till ett så konkurrenskraftigt pris som denna. Tar man tid på sig och riktigt njuter av Robbins teckningar är det minst ett par timmars trevlig läsning man har framför sig om man investerar i albumet. Jag hoppas redaktionen får fortsätta att ha "lekstuga" flera år än!

I år var ordningen återställd och jag besökte Bokmässan i Göteborg torsdag - lördag, Jag hade även via Coop hotellpremie fått rum på hotell Mektagonen, precis som jag vill ha det, men tyvärr betydde detta att jag gick miste om mina Best Western-poäng. För att inte missa något väsentligt hade jag bokat plats i första klass på tåget 5.20 från Västerås och kunde efter en avkopplande och händelselös resa med minimal trängsel ta promenaden till Svenska Mässan strax efter klockan nio. Vid mässans huvudentré var kön för de med förköpt biljett längre än för de utan, men det berodde på den för året nya rutinen att gå igenom besökarnas väskor. När detta hinder var forcerat lämpade jag av mitt bagage i garderoben och tog det långa benet före till den del av mässgolvet där serierna finns. Här är något av det jag såg under denna första bokmässedag:

  

Josefin Svenske intervjuar Joakim Gunnarsson& Johanna Kristiansson om 10-årsjubilerande Katten Nils.

Germund von Wowern serverar mig en kopp av bokmässans bästa espresso!

Mikael Sol, Germund von Wowern och Per A J Andersson diskuterar Asterix i Egmonts monter.

Johan Kimrin, Jonas Lidheimer och Jamal Mani i samtal om ämnet "serier i undervisningen".

Jag gjorde sen ett avbrott i mitt mässbesök för att gå till hotellet och checka in. Mitt rum på sjunde våningen var klart, så jag lämpade av väskan och förvissade mig om det var lika bekvämt inrett som jag vant mig vid. 32 kvadratmeter känns väldigt lyxigt, men det är så jag vill ha det. På tillbakavägen stannade jag och åt traditionsenlig lunch på thairestaurangen på Södra vägen. Kyckling i jordnötssås med grönskar smakade precis lika bra som den alltid brukar göra!

Hela utflykten från bokmässan hade tagit en dryg timma, men jag hade inte missat så mycket.

  

Kim W. Andersson kollar in hur Kickstarterkampanjen för Love Hurts utvecklar sig, och Mikael Sol poserar med Bert-bok.

Hedvig Häggman-Sund med sin pinfärska konstbok.

  

Peter Sparring och Ulf Granberg hos Cobolt Förlag med den nya boken om Rolf Gohs. Patric Nyström och Johanna Kristiansson i Rabén & Sjögrens monter.

Åsa Linderborg intervjuar Mats Strandberg hos Aftonbladet.

När Sture Hegerfors pratar Rolf Gohs med Ulf Granberg räcker armarna inte till.

Så långt hunnen fick jag av den andreJonas Anderson höra att Torsten Bengtsson nu fanns i Nypon/Vilja Förlags monter, och då vi tenderar att hela tiden gå om varandra vid dessa tillfällen hastade jag genast iväg dit. Det visade sig att jag kom lagom i tid för att få uppleva förlagets första montermingel, och det gick inte av för hackor. Inte nog med att jag fick träffa Torsten och en massa annat folk, jag inmundigade även en försvarlig volym prosecco, serverad av förlagschef Lena Maria Nordstrand (som även hon var en ytterst trevlig och välartikulerad dam). Detta medförde att jag inte var helt nykter när det var dags att bryta upp för att förflytta sig till Jonas Darnells releaseparty för boken Beer, Brewing & Bastards som han gjort tillsammans med ölexperten Peter Eronson.

Detta skulle avhållas på gastropuben The Flying Barrel så jag tog en rask promenad dit. Där var upphovsmännen och ett antal ölälskare redan på plats, men inget seriefolk (jag misstänker att de flesta fortfarande minglade hos Cobolt). Jonas hälsade och jag såg till att få en bild av honom och boken:

Stolt Jonas Darnell med boken Beer, Brewing & Bastards på releasepartyt för densamma.

När detta var avklarat beställde jag en Bitter & Kränkt som smakade ännu bättre än vanligt. Efter att ha konstaterat "Du dricker alltid den där, va?" berättade Jonas att detta berodde på att bryggare Dan Sederowsky har  justerat receptet en aning. Inget är tydligen så bra att det inte kan bli bättre! Medan jag ägnade mig åt den och åsåg hur Jonas hyllades av sina "vanliga" fans kom vad som verkade vara minst hälften av Egmonts monterpersonal dit och slog sig ner för att äta middag. Själv lämnade jag The Flying Barrel och gick tillbaka till mitt hotell genom ett mörkt Göteborg. Första bokmässedagen var över.

Liseberg och Universeum i mörker.

Fler bilder finns i detta album på flickr.com.  Ta gärna en titt.

Frukosten på Hotell Mektagonen serveras på vardagarna från 06.30 och jag tyckte inte var någon större vits med att vänta längre än så, utan såg till att vara på plats strax efter öppnandet. Det var bara enstaka hotellgäster där vid denna tidiga timma, och jag konstaterade att jag satte i mig ungefär dubbelt så mycket som de östeuropeiska byggnadsarbetarna (vilka var tämligen talrika) men å andra sidan skulle de nog äta sitt huvudmål inom några timmar. Jag såg också till att göra en smörgås fullproppad med cheddarost och lufttorkad skinka som reservproviant att ta med till mässan. Frukosten tog de beräknade fyrtio minuterna och jag kunde därför lämna hotellet i god tid för att vara framme vid Mässan vid nio-tiden när de skulle öppna.

Köerna var lika långa på fredagen och det var naturligtvis säkerhetskollen av väskor som var boven i dramat. Naturligtvis var det bara en bråkdel av besökarna som förberedde sig i kön (öppna dragkedjor och dolda fack) så det gick inte så fort som det skulle kunna ha gjort. Å andra sidan hade jag ingen anledning att stressa. Jag skulle säkert hinna allt jag ville göra och mer därtill.

Mikael Sol& Andreas Eriksson. Till höger myser Mikael Tegebjer utanför Kartago Förlags monter.

Johan Wanloo lägger ut texten om sitt äventyrsspel Domedagsvikingen på Seriescenen. Mycket vältaligt och intresseväckande, även om denna typ av spel aldrig riktigt varit min grej.

Claes Reimerthi och Gert Lozell berättar för Egmonts Maria Nilsson om hur det var att göra 91:an och Skånska kriget.

    

Alan Kamieniarczyk signerar mitt Uffe-album och visar upp det färdiga resultatet. Ett samlingsalbum med Avlidens meste macho-jägare är precis vad jag behövde. Konstigt att en dylik inte givits ut för länge sen?

  

Claes Reimerthi övervakar när Gert Lozell (i tidsnöd) signerar mitt exemplar av Skånska kriget. Trots detta blev resultatet suveränt bra. Jag passade på och tog en "gräddfil" (vilket jag normalt undviker) eftersom jag hade andra åtaganden när deras officiella signeringstid skulle infalla. Tilläggas kan att Claes ordnade fram ett särtryck åt mig av den i albumet saknade sidan 21 (sista sidan i första delen) som av någon outgrundlig anledning kommit bort i den färdiga boken. "Högst förargligt" tyckte alla inblandade.

Andreas Eriksson, Pidde Andersson, Claes Reimerthi & Gert Lozell diskuterar svenska buskis-serier på den minimala scenen i Egmonts monter ("Egmontern" som Jan Hoff plägar kalla den). Tyvärr var ljudet uruselt, vilket gällde för många av arrangemangen på mässan.

Apart Förlags monterflickor hade var iklädda autentiska Alena-uniformer från filmen.

  

Klockan fyra var det dags för Svenska Serieakademin att dela ut årets Adamson-priser. I bilderna ovan är det Göran Everdahl och Andreas Eriksson som föräras var sitt diplom av Sture Hegerfors, Pidde Andersson och Linda Tranquist.

Sen fick förra NAFS(k)-ordföranden, koll. Åsa Warnqvist, ett välförtjänt diplom.

  

Årets svenska Adamson gick till Gert Lozell (den tredje 91:an-tecknaren som fått det efter Rudolf Pettersson& Nils Egerbrandt) och den internationella till norrmannen Steffen Kverneland. Denne kunde dock ej närvara, så prise hämtades av hans svenske förläggare Jens Andersson. Han hade dock spelat in ett tacktal på video som kan ses här.

När detta var klart, som vanligt efter föredömligt kort tid, gick jag till hotellbaren i lobbyn till Gothia Hotel & Towers för jag hade stämt träff med Torsten så vi kunde upprepa förra årets succé. Vi anlände båda så gott som samtidigt och fick ett bord med sköna fåtöljer i ett ostört hörn där vi kunde avhandla vad som hänt sen sist. Jag passade också på att inmundiga min smörgås eftersom det inte blivit någon lunch för min del denna dag. Efter en stund anslöt Lena Maria Nordstrand från Nypon/Vilja Förlag vilket höjde stämningen ytterligare. Tyvärr har ju alla trevliga sammankomster ett slut, så när uret närmade sig sju måste vi bryta upp. Jag avstod från vidare aktiviteter (på fredagen brukar Serieateljén ordna hullabaloo) och drog mig tillbaka till hotellet där jag bildbehandlade och twittrade tills jag satte näsan i tangentbordet av pur utmattning.

Klicka på bildera så blir det större. Mer bilder finns att se i detta flickr-album.

Att jag under fredagkvällen stoppat i mg större delen av ett paket Hob-nobs och en halv liter mjölk märktes inte när jag vaknade, utan jag längtade efter frukosten. Den börjar dock serveras en halvtimma senare på helgerna och jag ägnade den tiden åt att organisera min blygsamma bagagevolym. Sen upprepades gårdagens frukostritual (jag pressade ännu mera apelsinjuice) och jag kunde någorlunda mätt och belåten checka ut halv nio (med förhoppning om att komma tillbaka ett annat år. Morgonluften kändes lite kyligare, men den raska promenaden med packning längs Södra vägen höll mig varm. På grund av de förmodade oroligheterna i samband med dagens nazistdemonstration körde det polispiketer längs densamma, minst fem stycken vad jag kunde se. De stod sen utposterade runt mässan, vid Universeum och annorstädes.

Nu verkade det som om bokmässans besökare snappat insläppsrutinen för det gick ganska mycket snabbare att ta sig in. Då jag hade mina Katten Nils-original i en separat kasse kostade garderoben dubbelt idag, men det är fortfarande väldigt prisvärt. Jag inledde denna min sista dag på bokmässan med att göra alla uppskjutna inköp och började hos Albumförlaget:

  

Som jag tidigare nämnt blev det ovanligt mycket nyanskaffningar på årets bokmässa. Anledningarna var flera: Det hade kommit ut album som jag inte vetat om var på gång (Katten Nils, Uffe-boken) eller varit rejält försenade (Velvet 3), några hade varit på listan för "tänkbara inköp" och avancerade till "måste ha" när jag fick se dem i verkligheten (Angel Wings) och sen var det en bok som jag inte reflekterat över tidigare men som blev nödvändigt efter att  jag hört författaren tala för varan på Seriescenen (Rolf Gohs). Bestämt sen tidigare var naturligtvis 91:an och Skånska kriget sam Viktor Kasparsson. Här är allt på bild:

Övre raden: Katten Nils tar sig ton(fisk) av Johanna Kristiansson& Joakim Gunnarsson, 91:an och Skånska kriget av Claes Reimerthi& Gert Lozell och Uffe - för en handfull patroner av Lars Mortimer, Alan Kamieniarczyk med flera. I undre raden ses Velvet 3 av Ed Brubaker och Steve Epting samt den alldeles fantastiska Hedvig Artbook där Hedvig Häggman-Sunds bilder som hon framställt bara på kul fått en mycket stilig presentation. 

Viktor Kasparsson är tillbaka i albumet Helvetets Fasor av Dennis Gustafsson, Rolf Gohs - ett tecknarliv av Ulf Granberg (överdådig - ingen möda verkar ha sparats här) samt de två av Cobolt förlag hittills utgivna Angel Wings-albumen av Romain Hugault & Yann.  Det är bara Velvet och Angel Wings som inte har klotter av upphovsmännen i sig...

Ingen bokmässa utan åtminstone ett tillägg i skissboken. Och i år blev det verkligen något som hette duga.

Alan Kamieniarczyk kom inte med på förra årets bokmässejam i min skissbok, men det kompenserade han med råge i år. Jag blev mållös när jag fick se vad han åstadkommit mellan fredag och lördag då han fått låna den. En klassisk situation i jaktskogen där några av serien Hälges huvudpersoner inklusive titelfiguren medverkar. Notera numret "001" som antyder att Alan inte haft så många "riktiga" kommissioner på ritbordet ännu. Klicka på bilden för att se den i större format och bättre skanning i mitt CAF-galleri.

Så min väska var märkbart tyngre än normalt vid hemresan i år. Men det håller både den och jag för. Och därmed lägger jag Bok & Bibliotek 2017 till handlingarna.